torsdag 19 november 2015

Big Rigs: Over the Road racing

  Wow... jag har just upplevt en händelse som fick mig att försvinna ur tid och rum. Och det är inte för att spelet är så dåligt. Oh nej, det är på grund av helt andra orsaker. Låt mig gå tillbaka till då min berättelse börjar....

Spelet
Jag har en tid velat prova racingspelet Big Rigs: Over the Road Racing.Det släpptes 2003 av Stellar Stone. Spelet är ökänt för att vara, för att säga det milt, halvfärdigt då det släpptes.
Jag lyckades komma över spelet och spelade det.

Det första jag märkte....
Du ska köra runt en långtradare längs en bana. Du har en motståndare, men motståndaren rör sig inte alls. På riktigt, den står bara helt stilla medan du kör. Det är väl artigt, antar jag...?

Det andra jag märkte
Din långtradare skiter fullständigt i fysikens lagar! Det är hysteriskt roligt att upptäcka ett spel där du 1) kan köra IGENOM precis vad som helst utan att din långtradare saktar ner!
2) Kan köra upp och ner längsmed kullar och bergtoppar i en 90 graders-vinkel!

Det tredje jag märkte
Du kan lämna spelet vilken sekund som helst då du tröttnar på det. Du behöver bara köra i valfri riktning och så småningom kör du "över kanten" och befinner dig i en konstig dimension, där det inte finns lagar!

Det fjärde (och hemskaste) jag märkte!
Du åker framåt i max 80 mph. Det låter väl helt rimligt, men det accelerar långsamt....

Vad händer om jag åker bakåt? 
På fem sekunder har jag accelererat till 80.... Fem till ännu snabbare... Min hastighetsmätare har snurrat runt ett fullt varv och fortsätter!
Min långtradare lämnar dimensionen och fortsätter öka i hastighet!
Mätaren snurrar!! Min långtradare upplöses i en massa pixlar och partiklar!
Jag ser konstiga dimensioner! Jag upphör att existerar i alltet och försvinner ur tid och rum....!!!!

Jag släpper bakåtknappen och min långtradare tvärstannar. Jag befinner mig i ett konstigt ödelandskap. Jag ser inget land i sikte. Jag vet inte åt vilket håll jag ska börja gå.
Och så börjar min långa vandring för att hitta hem igen....


lördag 19 september 2015

Day of the Tentacle

 Yeeeeeeaaaah baaaby!!!!

Det här spelet håller en speciell plats i mitt hjärta! Fortfarande efter en massa år så blir jag glad när jag ser det!
Om jag tänker på min barndom hemma i Österbotten så tänker jag på mig, brorsan och syrran + några vänner som satt kring detta spel och försökte klara det.

Handling
Day of the Tentacle är uppföljaren till Maniac Mansion.
Purple Tentacle, en slags varelse som blev skapad av Dr Fred Edison, dricker giftigt vatten som rinner bredvid Dr Freds laboratorium. Det får honom att känna sig smartare, mera aggressiv. Han känner på riktigt som om han kunde..... TA ÖVER VÄRLDEN!!!

Green Tentacle skickar ett telegram till sin vän Bernard Bernoulli där han ber om hjälp. Bernard reser till huset för att stoppa Purple Tentacle! Med sig tar han sina vänner, blondien Laverne och roadien Hoagie. Men *gasp!* Purple Tentacle flyr! Dr Fred kläcker en plan: Han har byggt en tidsmaskin som heter Chron-o-jon. Han tänker skicka trion tillbaka till förrgår för att stänga av Sludge-o-maticen som skapade. Men maskinen fungerar inte som det ska så skickas Laverne 200 år i framtiden och Hoagie skickas 200 år bakåt! Och Bernard landar i vår tid.

I framtiden har Purple Tentacle lyckats med att ta över världen. Människor har blivit jämställda med husdjur.
200 år bakåt så visar det sig att "The Founding Fathers" använder huset Edison för att skriva på självständighetsförklaringen.
Så situationen är följande:
Hoagie är fast på 1790-talet. Han måste hitta ett sätt att komma därifrån.
Laverne är fast på 2190-talet. Hon måste hitta ett sätt att komma därifrån.
Bernard måste hjälpa sina vänner att komma tillbaka.
OCH de måste stoppa Purple Tentacle från att ta över världen!

Om spelet
Det är ett point-and-click spel, inget nytt under solen där.
Det som får spelet mest att sticka ut för mig är grafikerna. Precis som med Sam & Max: Hit the Road så får man känslan av att dessa är seriekaraktärer. Faktiskt så händer en del saker i spelet som är väldigt typiskt komiska inslag från gamla barnprogram.
Det jag älskar med detta spel är hur Hoagie och Laverne måste ibland använda det faktumet att de reser i tiden för att kunna klara sig.
T.ex vad när Laverne behöver en flaska vinäger men det finns ingenstans. Lösningen är att Hoagie på 1790-talet gömmer en flaska vin någonstans. Vänta 400 år och voilá, vinäger!
Karaktärerna är väldigt färgstarka och roliga.
Hoagie är en slapp heavy metal-dude. Det betyder att när han möter George Washington så är hans spontana reaktion "Woah, you're like George Washington, dude!" på vilket George svarar helt kort "Yes, very much like him."
Dr Fred är fortfarande vår stereotypiskt galne geni som gnider sina händer vart han än går. 

Spelet kan verka lite krångligt, vilket tyvärr är sant för många point-and-click spel från 90-talet. När du kör fast någonstans så sitter du fast i evighet. Nu för tiden finns internet med walkthroughs, men på 90-talet var det hemskt att sitta fast!

Betyg
Detta spel får lugnt 9 från mig! Det har åldrats bra, men jag tror tyvärr inte att det är något som nödvändigtvis skulle gå hem hos ungar i dag.

söndag 6 september 2015

Maniac Mansion

Detta spel är en sann klassiker! Det kom ut det året jag föddes, i Nådens år 1987. Jag spelade det inte så mycket när jag var liten, för jag spelade uppföljaren först. Men innan jag pratar om det spelet så vill jag prata om detta!

Handling
Du spelar tonårspojken Dave Miller. Din flickvän har blivit kidnappad av en galen vetenskapsman, Dr Fred Edison, som bor i en herrgård tillsammans med familj. Du samlar ihop dina bästa vänner i ett försök att rädda henne!
Det visar sig senare att den galne vetenskapsmannen egentligen är under kontroll av en intelligent meteor som krashade utanför huset för många år sen.


Om spelet
Det är ett ganska standard point-and-click spel med några större skillnader.
Om en av Dr. Freds familjemedlemmar får syn på dig så kan de ta fast dig och slänga dig i en fängelsehåla (och i vissa fall: Döda dig! Ja, du kan faktiskt DÖ i detta Lucasarts spel!). Om hela gänget är fast i fängelsehålan så kan vi räkna med Game Over.
När spelet börjar får du välja två av sex karaktärer som ska följa med Dave i Edison-huset. De har alla olika förmågor, t.ex Syd och Razor kan spela instrument medan nörden Bernard kan reparera saker.

Betyg
Spelet är en brain-teaser. Det är svårt att klara av. Men det jag älskar mest med spelet är helt enkelt miljöerna, karaktärerna och hela storyn. Det känns som ett trevligt litet sommaräventyr! Jag rekommenderar spelet om du har tålamod.

Final Fantasy VIII


Tänk att jag efter alla dessa år har kvar min gamla playstation (Ettan!) och några gamla spel. Jag har fortfarande inte besökt Retromagia i Åbo där det finns flera gamla playstation-spel till salu.
Jag kommer ihåg när jag skaffade den: Det måste ha varit kring år 2003. Varför skaffade jag inte en tvåa då? Jo, för att ettan var billigare och jag hade velat ha en i några år men inte kommit mig för att skaffa en.

Det fanns ett spel som jag köpte i butiken då som jag älskade jättemycket då jag var tonåring: Final Fantasy 8.
Och jag är antagligen inte den enda gamern som tänkte det, FF8 var väldigt populärt bland Final Fantasy-fans. Men det finns också många som hatar det med en passion. Jag kan bara rycka på axlarna och konstatera att detta spel delade Final Fantasy-fans i två läger.
Jag har spelat 7:an till 9:an. Någon dag kommer jag att prata om 7:an, men just nu känner jag för att prata lite om 8:an.

Handling
Det är knepigt att återge handlingen i sin fulla prakt eftersom spelet skiftar stämning. Så ni får en kraftigt nedkortad version: I början av spelet möter vi Squall Leonheart, en tystlåten tillbakadragen student på militärskolan Balamb Garden. Han har sina vänner och rivaler där som han tampas med.
Efter att ha blivit utexaminerad från Balamb Garden så får Squall och hans vänner ett uppdrag: att hjälpa landet Galbadia. Det har blivit ockuperad av en ond trollpacka och hennes armé. Så Squall ska dit och hjälpa motståndsrörelsen till att döda trollpackan och rädda landet.
Men senare visar det sig att trollpackan är under kontroll från en annan  häxa som levde för tusentals år sedan, som kan kontrollera saker genom tiden. Och hon planerar att förstöra världen.
Samtidigt har vi lite relationsdrama och annat på gång...

Om spelet
Det största problemet jag ser med karaktärerna är att de är platta. Vi har en badass hjälte som angstar, hans glada smått veka prinsessa som måste räddas titt som tätt, en hetsporre som hela tiden vill slåss, en fnittrig jätteflickig kvinna m.m. Karaktärerna känns extremt platta och ärligt talat inte så intressanta att följa med.
Jag är inte intresserad av Squalls barndomsproblem. Jag är inte intresserad av hans kärleksproblem. Jag vill sparka röv och rädda världen! Så håll tyst, Squall och var en man för tusan!

Spelet har effektivt blandat science fiction och fantasy. Vilket inte är något fel i sig. Men man måste helt och hållet låta bli att ställa sig frågan om saker är logiska. Som t.ex ett "anti-magiskt kraftfält". Idén med ett sådant låter så halvassigt att det känns löjligt.
Eller att om man förbinder en viss sorts djur/ande/sak till sig så förlorar man minnen. Varför? Det förklaras inte riktigt i detalj, bara att det händer.
Eller det faktumet att karaktärerna är bara tonåringar och det är tänkt att de ska rädda världen medan resten av människorna bara slappar.
Kan man helt enkelt ignorera ovanstående problem så kan spelet rent storymässigt vara helt okej.

Ett större problem är det s.k "Junction"-systemet. Du spelar högst tre karaktärer på en gång. Och du ska rigga upp trollformler och allting så att personen blir starkare, får mera health points osv. Och detta måste du göra varenda gång du byter karaktär! Vilket du ibland blir tvungen att göra pga storyn.
Du kan, som tur är, göra detta med ett enkelt knappbyte. (Så att karaktärena helt kallt "byter" allting)
Men det är ändå en ansträngning som tar lite tid.

När du rör dig ute i världen så kan du bli anfallen av olika monster. Dessa monster ska du naturligtvis slåss mot (eller fly om du önskar). Det är ett bra sätt att samla XP och bli större och tuffare. Men i slutändan känns det bara irriterande om du är påväg från punkt A till punkt B och så mitt i allt blir du anfallen av något monster (stort eller litet, det kvittar) och hela spelet stannar för du måste slåss mot ett monster. 

Betyg
 Spelet har inte åldrats speciellt bra, eller så är det jag som har blivit äldre. För när jag var tonåring älskade jag spelet trots att storyn var väldigt korkad. Kan man ignorera en del problem, om jag tar av mig kritikerglasögonen så kan spelet vara helt okej. Det är tyvärr så långt det går för mig: Helt okej. Jag ångrar inte att jag har spelat det och säger inte att det är det värsta spelet som har gjorts. Det är bara helt okej.
Jag säger 5 av 10. Spela det för all del om ni har lust!


fredag 8 maj 2015

Stonekeep



När jag var liten i en spelbutik så sa farsan att jag och brorsan fick välja vilket spel vi ville. Jag tror det måste ha varit någons födelsedag eller så kände han sig generös, jag minns inte. I vilket fall som helst så fick jag syn på Stonekeep. Det såg bara så coolt ut med en skelettkrigare som kommer mot en! Handsken är kastad! Utmaningen är antagen! Kom an, ditt gamla benrangel!

Handling
Du spelar Drake från staden Stonekeep. När du är tio år förstörs staden av den galne guden Khull-Khuum. Staden sjunker djupt ner i marken. Tio år senare återvänder du till ruinerna där du blir mött av gudinnan Thera. Hon drar ur din själ ur din kropp och skickar dig ner till Stonekeep så att du ska kunna leta efter en del magiska klot som tillhör andra gudar. Det ska kunna rädda Stonekeep. Här är introvideon:


Om spelet
Som ni märker så är introvideon gjord med en blue-screen effect vilket såg jättecoolt ut på sin tid. Resten av spelet är ett enda långt s.k "dungeon crawl". Du går runt i mörkar korridorer och grottor och slåss mot monster. Du får också flera kompanjoner längsmed vägen.
Du rör dig framåt med musen och klickar dig omkring.Stridstekniken är ganska basic: Du drar fram ditt svärd och hackar på motståndaren tills den faller. Men det finns ett avancerat magisystem med runor som jag inte orkade lära mig. Jag är mera en gammal hederlig barbar än någon magiker.

Vad jag tycker är roligt är att inga monster anfaller dig bakifrån. Om du går i grottan och en orch tänker anfalla dig så går den runt dig och anfaller framifrån. Man måste beundra orchernas ridderlighet.

Stonekeep blev väl mottaget, men fick negativ kritik eftersom Interplay Entertainment hade i flera år pratat om hur revolutionerande spelet skulle vara. Mycket prat, lite resultat helt enkelt. Det har kallats för "en bortkastad möjlighet", speciellt när det inte kom en uppföljare. Jag håller med, Stonekeep hade potential att bli en riktigt stor franchise.

Betyg
Spelet har åldrats bra tycker jag. Åtminstone utseendemässigt ser spelet fortfarande fint ut. Det känns klaustrofobiskt att gå omkring i mörka korridorer, bara för att höra fotsteg komma rakt mot dig. Och senare formar sig orcher eller andra hemska varelser!
Stonekeep är ett spännande gammalt spel, som jag hoppas jag får tag i igen.
 Här är en playthrough.

Dragon Lore: The Legend Begins



Detta spel tillsammans med Lands of Lore var en ingång till fantasy för mig. Det utvecklades av Cryo Interactive och kom ut på nyårsafton 1994. Jag blev förstummad av hur stora landskapen såg ut i detta spel, eftersom det var det första spel jag hade sett (förutom Myst och 7th Guest) som hade fullständiga 3D-landskap. Trots att spelet ser primitivt ut idag så kändes det toppmodernt på den tiden då jag spelade det.

Handlingen
Intrigen är egentligen som vilken annan stereotypisk fantasyberättelse som helst. Du, Werner von Wallenrod, har växt upp på en bondgård. När du fyller 18 år får du reda på att din riktiga far var en respekterad drakryttare som blev mördad. Du måste nu lämna ditt hem för att kräva din titel som drakryttare och utkräva hämnd över den som mördade honom. Det betyder också att du måste vinna respekt hos de andra drakryttarna så att de vill godkänna ditt arv och ta med dig i Drakryttarnas Orden.


Om spelet
Spelet styrs med musen. Du klickar på olika föremål för att göra saker, du klickar för att gå framåt, du klickar för att prata. En del pussel blir krångligare att lösa än vad de kunde vara, eftersom du rör dig fram en bild åt gången. (se på youtubevideon där nere så förstår ni vad jag menar) Du rör dig med andra ord allt annat än smidigt.
Stridssystemet är löjligt enkelt i detta spel, du drar fram ditt svärd och hackar på din motståndare tills den faller ihop. Ibland gör den det och ibland inte.
Uppdragen du kan få är också löjligt enkla. När du t.ex befinner dig i ett värdshus så vill ägarna att du ska hämta honung. Vet ni vad? Det enda stället du kan gå till i det området förutom värdshuset är en grotta som ligger i närheten. Och vet ni vad annat? Det finns ett bo med gigantiska bin där! Tur att det låg så nära!

När spelet kom ut såg det banbrytande ut, jag var inte den enda som tyckte det. Spelet hade samma problem som Myst och 7th Guest: Det var väldigt krävande för en dator att kunna köra Dragon Lore. Som tur är så fick vi spelet 1996 tror jag.

Betyg
Jag kan inte säga att spelet har åldrats särskilt bra. Grafikerna ser väldigt stela ut. Visst såg Myst också stelt ut, men det fungerade ändå väldigt bra. Här ser allting bara kantigt och ganska kallt. Dessutom känns världen oerhört öde eftersom det är så lite människor som går omkring. Jag tror jag har stött på sammanlagt tio personer i hela spelet.
 Spelet får fem av tio. Det är väl ett helt okej spel, antar jag....

Här är en playthrough. Enjoy!


onsdag 11 februari 2015

Rayman

1995 släppte Ubisoft ett plattformsspel som gav mig och mina kumpaner en hälsosam dos träning i tålamod. Spelet blev större med tiden och det senaste spelet i serien kom ut 2013.
Jag pratar om Rayman.

Handling
Rayman-universumet hålls på plats av mystiska objekt som kallas Protoon. En dag kommer den mysiske Mr Dark och stjäl alla protooner, vilket kastar Rayman-världen i kaos. Electooner, som var små varelser som fanns centrerade kring den stora Protoonen, blev satta i burar runt i världen.
En magiker trollar fram hjälten Rayman som ska hämta Protoonen och rädda Electoonerna.

Om spelet
Spelet är ett typiskt plattformsspel. Du hoppar över plattformar, du slår fiender och du samlar olika blåa kulor för att få mera liv. Du kan använda Raymans hår som propeller ibland för att glidflyga från punkt a till punkt b. Längre fram i spelet får Rayman flera förmågor som att han kan t.ex flyga med hjälp av sitt propeller-hår.
Rayman har fått flera re-releases genom åren. Det jag har nu i min ägo finns på gog.com. Det fick också en spinoff-serie, Raving Rabbids, men den vet jag inget om.
Spelet blev väl mottaget för sin grafik, sitt soundtrack (vilket jag måste erkänna är ganska lugnande att lyssna på) och atmosfären i hela spelet.
 
Spelet och jag
20 år senare och jag älskar fortfarande detta spel av två orsaker.
1) det är svårt. Jag har aldrig klarat det och jag känner ingen som skulle ha gjort det. Man måste ha gott om tålamod om man ska försöka klara Rayman, men det är inte omöjligt. Spelet är lätt i början men blir gradvis svårare ju längre du kommer in i spelet. Rayman är en sann utmaning och banne mig, jag ska klara det innan jag passerar genom Pärleporten!
2) Det är ett vackert spel. Det har snygga färger och är en fröjd för ögat att bara se på.

Jag rekommenderar varmt detta spel, men gör så med en varning: Tro inte att dethär är ett spel som du kör igenom på en eftermiddag. Som sagt: Jag känner många som har försökt klara Rayman, men inte lyckats. Säkert skulle man lyckas om man skulle göra ett heltidsjobb av det, men de flesta av oss har inte sån tur.